Artikel
publicerad i Falköpings Tidning 27/8 2014
Krafttag krävs mot vuxenmobbning
Mobbning,
trakasserier och utfrysning är tyvärr vardag på många arbetsplatser i dag. Det
är problem som leder till stressupplevelser av olika slag och trakasserier som
till slut leder till sjukskrivning, som ofta blir mycket lång. För den enskilde
och dennes familj är mobbningen alltid en tragedi. Kännetecken på mobbning
eller psykiskt våld på arbetsplatsen är övergrepp som är systematiska, att det
föreligger en maktobalans mellan utövare och offer, att det pågår under långa
tider och att händelserna upplevs negativt av offret.
I en stor
del av mobbningsfallen är det arbetskamrater på samma nivå som mobbar någon
annan anställd. Men det är också vanligt med chefer som mobbar någon eller
några av sina anställda. Den offentliga sektorn har en överrepresentation av
vuxenmobbning och där är också arbetsledaren den vanligaste förövaren.
I Sverige har
en utredning konstaterat att så många som 300 självmord årligen kan ha en
mobbningsbakgrund.
Ett
utvecklat arbete mot mobbning på arbetsplatserna som bedrivs av arbetsmarknadens
parter, lokalt och centralt, och av berörda myndigheter, är en viktig del av
arbetet för att motverka kränkande särbehandling i arbetslivet. Men det räcker
inte. De utsatta upplever mycket ofta att samhället sviker. De knuffas mellan
olika instanser, utan samordning. Det blir upp till den enskilde att försöka ta
sig ur sin situation, men han eller hon känner sig motarbetad av de instanser
som borde hjälpa. En tydlig samordning av samhällets resurser, inriktad på stöd
till denna grupp, måste prioriteras.
Den mobbade
måste, för att kunna få upprättelse, ses som ett brottsoffer och ges det stöd
som samhället ger till andra brottsoffer. Mobbning är en kränkande handling som
måste vara en angelägenhet för hela samhället. Arbetet måste inriktas på att
stödja arbetsgivare i att förhindra kränkningar men också på att ge den
enskilde stöd när en kränkning fått sådana proportioner att den drabbade inte
förmår arbeta längre.
Ett
helhetsgrepp måste tas, där både det förebyggande och det stödjande arbetet
finns med.
Det
förebyggande, för att fler människor ska hindras fastna i det utanförskap som
en kränkande behandling på en arbetsplats försätter dem i.
Det
stödjande perspektivet, för att de som drabbats ska få fullt stöd genom ombud
vid rättsliga förhandlingar mot arbetsgivare och mobbare samt genom stöd vid
sjukdom där kränkningen godkänns som arbetsskada och där Försäkringskassan och
sjukvården genom ett mer systematiserat arbete kring detta problem är mer
lämpade att kunna bistå de drabbade.
Problemet
är fortfarande att de utredningar som gjorts inte tar fasta på hur vi stödjer
de människor som redan är utsatta. Detta kastande av drabbade människor mellan
olika instanser, utan samordning eller plan. Vi måste få en helhetssyn – en
nationell handlingsplan skulle vara ett viktigt steg på vägen.
Christer
Winbäck (FP)
Riksdagsledamot
för Skaraborg