Mobbning är en företeelse som de flesta av oss troligen
förknippar med barn och ungdomar. En form av osund maktutövning som sker på
skolgårdar och i skolans korridorer. Faktum är dock att även vuxna är utsatta.
Mobbning, trakasserier och utfrysning är vardag på många arbetsplatser.
Samtidigt är det anmärkningsvärt att så få verkar vilja kännas vid problemet.
Men för den enskilde individen som utsätts för mobbning kan
följderna bli katastrofala. I Sverige har man årligen kunnat konstatera ungefär
300 självmord med en mobbningsbakgrund.
I en stor del av mobbningsfallen är det arbetskamrater som
mobbar. Det är också vanligt med chefer som mobbar en medarbetare. Den
offentliga sektorn har en överrepresentation av vuxenmobbning. Huvuddelen av
anmälningarna kommer från områden som sysselsätter många kvinnor: vård, omsorg
och utbildning. Enligt Arbetsmiljöverkets statistik görs tre av fyra
anmälningar om arbetssjukdom av sociala orsaker av kvinnor, och då handlar det
ofta om mobbning och trakasserier.
Mobbning är en kränkande handling som innebär en stor
förlust för den enskilde och dennes familj avseende livskvalitet, hälsa och
ekonomi. Skilsmässa, missbruksproblem, social utslagning och långa
sjukskrivningar kan också bli negativa följder av detta. Problemet med
vuxenmobbing är således ett stort samhällsproblem och som sådant kräver det
större uppmärksamhet.
Jag har flera gånger agerat i riksdagen för att en sådan
handlingsplan ska tas fram, men tyvärr är engagemanget svagt. Frågan är om det
saknas kunskap eller om det saknas intresse?
Jag vill sätta fokus på frågan och uppmanar er som ser
problematiken att sätta press på oss politiker att agera så att vi tillsammans
kan stå upp för de utsatta.
Arbetsgivaren har ett långtgående ansvar för trygghet på
arbetsplatsen och för att förhindra och reda ut problem som dessa. Men det
räcker inte. En handlingsplan med en nollvision som både förebygger och innebär
att de som drabbats tas om hand måste snarast tas fram för att stödja arbetet
mot kränkande särbehandling i arbetslivet.
En ökad samordning mellan relevanta instanser, inriktad på
stöd till denna grupp, måste prioriteras och komma till stånd. Det håller inte
att de som utsätts för mobbing ska behöva genomlida en ofta smärtsam process
genom ett system som inte ser den mobbade som ett offer för systematisk
kränkning. Den mobbade måste, för att kunna få upprättelse, ses som ett brottsoffer
och ges det stöd som samhället ger till andra brottsoffer.
Det finns en nollvision inom trafiksäkerheten. Det måste
finnas en även inom arbetslivet.
Det här måste få ett slut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar