Arbetslivet är inte fredat från mobbning

Idag håller jag ett seminarium i Riksdagen, med experter, forskare och psykologer,  med rubriken ”Konsekvenser och skadeverkningar av mobbning i arbetslivet”

Mobbning är en företeelse som de flesta av oss troligen förknippar med barn och ungdomar. En form av osund maktutövning som sker på skolgårdar och i skolans korridorer. Faktum är dock att även vuxna är utsatta. Mobbning, trakasserier och utfrysning är vardag på många arbetsplatser. Samtidigt är det anmärkningsvärt att så få verkar vilja kännas vid problemet.

Men för den enskilde individen som utsätts för mobbning kan följderna bli katastrofala. I Sverige har man årligen kunnat konstatera ungefär 300 självmord med en mobbningsbakgrund.

I en stor del av mobbningsfallen är det arbetskamrater som mobbar. Det är också vanligt med chefer som mobbar en medarbetare. Den offentliga sektorn har en överrepresentation av vuxenmobbning. Huvuddelen av anmälningarna kommer från områden som sysselsätter många kvinnor: vård, omsorg och utbildning. Enligt Arbetsmiljöverkets statistik görs tre av fyra anmälningar om arbetssjukdom av sociala orsaker av kvinnor, och då handlar det ofta om mobbning och trakasserier.

Mobbning är en kränkande handling som innebär en stor förlust för den enskilde och dennes familj avseende livskvalitet, hälsa och ekonomi. Skilsmässa, missbruksproblem, social utslagning och långa sjukskrivningar kan också bli negativa följder av detta. Problemet med vuxenmobbing är således ett stort samhällsproblem och som sådant kräver det större uppmärksamhet.

Jag har flera gånger agerat i riksdagen för att en sådan handlingsplan ska tas fram, men tyvärr är engagemanget svagt. Frågan är om det saknas kunskap eller om det saknas intresse?

Jag vill sätta fokus på frågan och uppmanar er som ser problematiken att sätta press på oss politiker att agera så att vi tillsammans kan stå upp för de utsatta.

Arbetsgivaren har ett långtgående ansvar för trygghet på arbetsplatsen och för att förhindra och reda ut problem som dessa. Men det räcker inte. En handlingsplan med en nollvision som både förebygger och innebär att de som drabbats tas om hand måste snarast tas fram för att stödja arbetet mot kränkande särbehandling i arbetslivet.

En ökad samordning mellan relevanta instanser, inriktad på stöd till denna grupp, måste prioriteras och komma till stånd. Det håller inte att de som utsätts för mobbing ska behöva genomlida en ofta smärtsam process genom ett system som inte ser den mobbade som ett offer för systematisk kränkning. Den mobbade måste, för att kunna få upprättelse, ses som ett brottsoffer och ges det stöd som samhället ger till andra brottsoffer.

Det finns en nollvision inom trafiksäkerheten. Det måste finnas en även inom arbetslivet.

Det här måste få ett slut.