lördag 23 november 2013

Arbetslivet är inte fredat från mobbning

På senare tid har media allt oftare rapporterat om kränkande särbehandling på arbetsplatsen.
 
Mobbning är en företeelse som de flesta av oss troligen förknippar med barn och ungdomar. En form av osund maktutövning som sker på skolgårdar och i skolans korridorer. Faktum är dock att även vuxna är utsatta. Mobbning, trakasserier och utfrysning är vardag på många arbetsplatser. Samtidigt är det anmärkningsvärt att så få verkar vilja kännas vid problemet.
 
Men för den enskilde individen som utsätts för mobbning kan följderna bli katastrofala. I Sverige har man årligen kunnat konstatera ungefär 300 självmord med en mobbningsbakgrund. Det innebär att problemet, räknat i antal döda, kan jämföras med trafiken.
 
I en stor del av mobbningsfallen är det arbetskamrater som mobbar. Det är också vanligt med chefer som mobbar en medarbetare. Den offentliga sektorn har en överrepresentation av vuxenmobbning. Huvuddelen av anmälningarna kommer från områden som sysselsätter många kvinnor: vård, omsorg och utbildning. Enligt Arbetsmiljöverkets statistik görs tre av fyra anmälningar om arbetssjukdom av sociala orsaker av kvinnor, och då handlar det ofta om mobbning och trakasserier.
 
Mobbning är en kränkande handling som innebär en stor förlust för den enskilde och dennes familj avseende livskvalitet, hälsa och ekonomi. Skilsmässa, missbruksproblem, social utslagning och långa sjukskrivningar kan också bli negativa följder av detta. Problemet med vuxenmobbing är således ett stort samhällsproblem och som sådant kräver det större uppmärksamhet.
 
Jag har flera gånger agerat i riksdagen för att en sådan handlingsplan ska tas fram, men tyvärr är engagemanget svagt. Frågan är om det saknas kunskap eller om det saknas intresse?
 
Jag vill sätta fokus på frågan och uppmanar er som ser problematiken att sätta press på era politiker att agera, så att vi tillsammans kan stå upp för de utsatta.
 
Arbetsgivaren har ett långtgående ansvar för trygghet på arbetsplatsen och för att förhindra och reda ut problem som dessa. Men det räcker inte. En handlingsplan med en nollvision som både förebygger och innebär att de som drabbats tas om hand, måste snarast tas fram för att stödja arbetet mot kränkande särbehandling i arbetslivet.
 
En ökad samordning mellan relevanta instanser, inriktad på stöd till denna grupp, måste prioriteras och komma till stånd. Det håller inte att de som utsätts för mobbing ska behöva genomlida en ofta smärtsam process genom ett system som inte ser den mobbade som ett offer för systematisk kränkning. Den mobbade måste, för att kunna få upprättelse, ses som ett brottsoffer och ges det stöd som samhället ger till andra brottsoffer.
 
Det finns en nollvision inom trafiksäkerheten. Det måste finnas en även inom arbetslivet.
Det här måste få ett slut.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Bra Christer!
Jag fick mitt arbetsliv förstört och fick gå till psykolog varje vecka i 1.5 år förutom sommaruppehåll. Är före detta lagspelare i fotboll samt aldrig före eller efter haft problem med samarbete. Jag blev utköpt på 12 månadslöner av kommunen när jag blev deprimerad över att bara bli erbjuden deltid. Har inte kommit tillbaka sedan dess sitter på fas 3 och gör hantverk som skänks bort. Har nu inte jobbat sedan jag blev utmobbad av en kvinna på en arbetsplats med obefintligt ledarskap inom kommunen. Det var våren 2008 som jag arbetade senast. Blev desillusionerad och har fått 680 kr i arbetslöshetsersättning varje dag sedan avgångsvederlaget tog slut.
Hade varit 4 år på den arbetsplatsen och hon bara mobbade mig sedan hon kom efter två år och ingen tog tag i situationen. Mår fortfarande dåligt av detta. Vad har mitt fall kostat för samhället ? miljonbelopp ! Hade ett heltidsjobb som jag var rädd om och hon gjorde allt för att röka bort mig. Liten arbetsplats med två andra som jobbade där. Mobbaren fick fritt spelrum och chefen sa "Ja du upplever det så" medan mobbaren var aggressiv och hotfull inför chefens ögon flera gånger. På denna arbetsplats var det problem innan jag kom och min första chef informerade mig om det innan jag kom "Johan det är bra att det kommer dit en man och du har aldrig fått klagomål över samarbetet. Det kan nog ha en lugnande effekt bland alla kärringarna" Denna arbetsplats blev mitt Poltava min undergång .
Var finns kuraget när någon är aggressiv och hotfull och vägrar samarbeta och till slut går upp till chefen och säger "Jag vill inte jobba med honom" För min del tog tilliten till vuxna slut och jag trivs bra på min Fas 3 plats men arbetslivet verkar bli mer och mer mobbingbetonat. Gör något!
Det här kostar samhället alldeles för mycket ! Ofta är det den mobbade som blir syndabock som i mitt fall. Det tog knäcken på mig. Kommer nog aldrig tillbaka till arbetslivet. Johan 43 år. alltid trevlig och snäll enligt andra förutom mobbaren som bara ville röka bort mig. Många kvinnor är för djäkla elaka och att det saknas ledarskap i offentlig sektor förvärrar saken. Då får de fritt spelrum
har 3.5 års högskola som nu används på fas 3 istället för där jag mötte mobbaren som var en arbetsplats efter min utbildning. De ersatte mig med en outbildad.
Gör som I Frankrike kriminalisera vuxenmobbing detta är alldeles för dyrt.

Azemina Timotijevic sa...

Hej Christer!
Jag är glad att du tar vuxenmobbning på allvar. Jag dokumenterar idag min egen erfarenhet vuxenmobbning på min arbetsplats med focus på bevisningen i min blogg:
http:stoppvuxenmobbning.blogg.se
Jag hoppas på Kriminalisering av vuxenmobbning och begär detta av er politiker! Vuxenmobbning är ett brott!
Till alla mobbade: Dokumentera offentligt era historier med vuxenmobbning!
Bästa hälsningar
Azemina Timotijevic